Fragment från min tid på kustjägar- och amfibieförband 1970 – 1998.

Det är bäst att skriva ner saker innan man blir för gaggig. Så därför har jag fattat pennan och skrivet ner en del fragment som jag minns från tiden som kustjägare och tiden inom amfibiebataljon. Allt det som är beskrivet nedan hade inte gått att genomföra om jag inte haft en arbetsgivare som var och är positiv till försvaret. Folksam var då det enda försäkringsbolaget som var medlem i Föreningen Folk och Försvar. Jag har varit på några Sälen konferenser som representant för bolaget. Man kompenserade också skillnaden i lön mellan Försvarsmakten och bolaget. Resan hade nog varit omöjlig om jag inte haft en hustru och familj som var positiva och ställde upp på detta.

1966 började jag i FBU:s (Försvarsutbildarnas) ungdomsverksamhet. Hos Signalungdomarna-SignU. Utbildningen genomfördes inom Göteborgs garnison ofta på Ka 4. Chef var dåvarande flaggkadetten i Kustartilleriet Beng-Arne Johansson. Han blev sedermera Generallöjtnant. Två söndagar i månaden under vår, höst och vinter utbildades vi i olika militära göromål. Till det kom veckokurser på vintern i Ånn eller Transtrand. Det fanns ochså sommarkurser på några av dåvarande FBU:s kursgårdar. FBU heter idag Försvarsutbildarna. Ungdomsverksamheten då var något annorlunda om man jämför med dagens verksamhet.

Det här var före diskussionen om barnsoldater. På den tiden kunde ungdomar t. ex. få utbildning på och även skjuta med luftvärnskanon - lvakan m/ 40-36 eller lära sig hur man gör brännflaskor med hjälp av napalm, termosglas och gengaständstickor.

Utbildningen gick i fyra steg; AK-allmän kurs, SK-särskild kurs, IK-instruktörskurs. Man kunde också bli biträdande instruktör då med fyra guldsträck på armen. Vilket jag blev i slutet av 1968. Min första nattövning glömmer jag inte. Den var på Sisjöns skjutfält. Uniform m/39, gevär modell 96, 1896. Eftersom jag var nybörjare fick jag förtroendet att bära RA 122 också. Befälet ställde upp oss på två led linje på en grusväg inom skjutfältet. Vända mot varandra. Lägg ner utrustning och vapen. Fem minuters handgemäng... Nej det skulle inte gå idag. Idag är ungdomsverksamheten styrd av Försvarsmakten och man har tydligt talat om vad man får och inte får göra.

Efter min värnplikt jobbade jag några år som ungdomsinstruktör på Signalungdomarna-SignU.

Utbildningen

Under utbildningen som började i september 1969 genomfördes de för kustjägare kända momenten; utbildningskontroll/jägarmarsch, AK-test, stridshinderbanan, snabbmarsch 6,5 km, skans 8 (Korsö), tarzanbanan (Korsö), klätterutbildning och att fira ned från Korsö torn i dulfer-sits, högvakt och distanspadling.

Jägarvila är ingen vila

Den fysiska träningen kunde ta sig olika uttryck. Träningen för att klara tiden för snabbmarschen brukade genomföras som slutet på en arbetsvecka innan vi gick på permission. Jägarvila innebär att luta sig mot en vägg, med ryggen mot väggen och sedan glida ner så det blev 90 grader mellan lårben och skenben. Sedan hålla sig kvar i den ställningen, det ger statisk trängning. Den som håller ut längst vinner.

Ett annat exempel är den irländska bågen. Man gör framstupa ställ sätter pannan i golvet/marken och tåspetsarna i golvet marken. Man lägger sedan händerna på ryggen och är kvar i den ställningen, så länge du orkar. Efter att gjort detta i några månader har man fått en större kragstorlek. Kompletterande utbildning i fysisk träning i form av armhävningar ibland på knogarna var legio.

Befälet uppmanade också oss prova för olika märken. När jag rotade i en låda hittade jag en skyttemedalj, tvågrensmärket i silver. Du ska springa 2 km, därefter skjuta på 100 m, sedan 2 km till och en till skjutning. Beroende på din tid och träffbild får du brons, silver, guld, eller ingenting. Hittade också ett fältidrottsmärke i guld. Kraven innehåller orientering 8 km, förflyttning till fots i två mil, punktorientering, skjutning för militärt skyttemärke, hinderlöpning 150 meter med handgranatkastning.

Utbildningsbetingelserna var goda det året, vintern var hård och lång. Den innehåll bl.a. en oförglömlig isvecka i området runt Karklö, då vi bl.a. fick lära oss livsmedelshygien den hårda vägen. Jag tror det var köttkorv som orsakade dysenteri. Inte så kul i – 20 grader.

Enligt Ka reglemente Kj Komp från 1974. Var Kj komp ett stort kompani med tre 40 manna jägarplutoner. attackdykartropp, sambandstropp, GRK-pluton (52 man), samt trosstroppen. Båttropp med fem 200 båter och sex 330 båtar och en trossbåt. Totalt ca 250 man.

Det som skilde en infanteripluton mot en kustjägarpluton (Kjplut). Var att på den tiden var alla jägare i plutonen gruppbefäls uttagna och således furirer. En Kjplut hade en chef som ofta var reservofficer och löjtnant. Han kunde också vara kapten eller flaggjunkare. Ställföreträdaren och granatgevärsgruppchefen var sergeanter. Plutonsstaben bestod av en sjukvårdare, en signalist och en ordonnans. Sammantaget 40 man.

Mycket övning genomfördes på Myttinge Skjutfält. Jag mins första natten i jägarbas. Det var den 12 december Lucianatten. Vi fick för första gången ligga under tältdelen. Det var några minusgrader och lite vitt puder på marken. Några kamrater fick lära sig den hårda vägen att inte ha kängorna utanför sovsäcken. Fuktiga kängor fryser till pansar och är nästan omöjliga att ta på. Nej kängorna ska ligga mellan benen i sovsäcken. När vi packat ihop på morgonen och gick mot värmestugan kunde vi på avstånd höra musik. Någon hade hängt upp fotogenlampor. När vi kom närmare hörde vi luciasången. Ett trevligt initiativ!

Jag mins också att det alltid var ont om tid för att hinna med färjan från Stenslätten till Rindö och Ka 1. Språngmarsch var regel.

Vid inryckning fick vi på papper en instruktion om hur vi skulle ladda logementskåpet. Var alla prylar skulle ligga. Hur man skulle vika saker för att det skulle se prydligt ut. Vid skåpvisitation kunde det hända att "skåpet spyr" allt hamnade på golvet och man fick ladda om skåpet.

Ett annat sätt att nöta in hur uniform och utrustning används, är att byta kläder och ställa upp på kaserngården. "Om 10 minuter uppställda på kaserngården i mörkerutrustning". Mörkerutrustning innebär att man har vapenrocken nerstoppad i byxorna eller att man har på sig overall. Adidas Biafra eller gummikängor på fötterna, Olles brossa på huvet. Gevärsremmen utbytt mot tremeterslinan. Maskerat ansikte och händer. Att därifrån ställa upp i permissionsuniform är lite pyssligt, hur få bort maskeringsfärgen från händer och ansikte? Det är enklare att gå från strids/normalutrustning till trosspackning. Om man under en hel dag har sprungit upp och ner i kasern och bytt kläder/utrustning, så sitter det. Lära genom att göra. Vi slapp i alla fall orden "om 10 minuter uppställda på kaserngården med logementskåpen".

Under första kursen fick vi inte använda den tunnel som var sprängd genom vattentornshöjden på Ka 1. Antingen fick vi order "att efter att ha rundat vattentornet uppställning på andra sidan berget", eller så blev det språngmarsch runt berget. När vi väl fick använda tunneln. Hade jag ändå känslan av att jag gjorde något otillåtet när jag gick igenom den.

Vi gjorde högvakt på Slottet. Eftersom jag var bland de längsta på plutonen blev jag gevärspost. "Post nummer 1 gevärspost. Jag bevakar yttre borggården samt ingångarna till högvaktsflygeln". Två minnesbilder från högvakten: Det är skittråkigt att stå post på natten med klockan i Storkyrkan som enda sällskap. Minutvisaren rör sig knappt. Det hände sig en morgon att det kom ett bud med flakmoppe inkörande på yttre borggården. Han fick syn på mig och verkade tänka: "Han kan jag fråga". Till saken hör att i postinstruktionen står det att allmänheten inte får passera en linje som går mellan två kanoner som står framför "gevärsbron". Han vänder moppen och kör fram mot mig och passerar linjen. Halt! Han stannar och tror att felet är att han har med sig moppen. Han kör ut mopeden och kommer gående mot mig. Halt! Han tvärstannar tittar konstigt på mig. Går tillbaka till moppen och kör ut från borggården. Man kan fundera på vad som rörde sig i hans skalle då?

Distanspadling

Sträckan för en distanspadling har varierat. Den traditionella har varit Arholma till Landsort. Målsättningen med distanspaddlingen är att paddla ca 100 distans eller cirka 18 landmil ibland mer, på 48 timmar. Samtidigt hålla på marschrutiner. Paddlingen sker dessutom i formation av två kolonner av bland annat taktiska skäl.
Marschrutinerna består i att paddla 55 minuter med påföljande rast om fem minuter. Med lite längre rast var tredje timma och 4 timmars vila ungefär halvägs.

Vår distanspaddlingen startade i Strängnäs och gick genom Mälaren via Slussen och Saltsjöbaden till Korsö. Ett pikant inslag i paddlingen var när vi lyfte förbi Slussen till ”Saltsjön” under glada tillrop från stockholmare som nyss lämnat goda varma krogen. För övrigt är ”Saltsjön” ett obegripligt uttryck för en göteborgare.

Yxkastningstävling i plutonsbasen utanför Härnösand

B-styrkeuppdrag

Hade vi flera under året. Jag mins särkilt ett i juni månad utanför Öregrund. Efter den stränga vintern var vattnet kallt och i skärgården bildades det dimma. Det tog 9 timmar att köra upp till Öregrund. Så här har en händelse i Öregrund beskrivits i tidningen "jägartruten":

" På natten var det ny spaning. Denna gång mot själva Öregrund. På onsdag morgon kl. 03:00 gick vi ut i grupper för att göra tre olika anfall. Vår grupp gjorde anfall mot en kanon och en kompanistab. Vi smög och ålade i ett par timmar, och det gjorde vi bra, ty vi blev inte upptäckta förrän vi skulle storma. Kanonen förstördes och staben sprängdes. Vi fick en död medan repgubbarna fick ta till kulramen."

Vad som inte framgår av texten ovan var att jag - då kanske något adrenalin påverkad - öppnade luckan till kanonen och slängde ner ett knallskott. Försent upptäckte jag att pjäsbemanningen satt i. Det blev en bra smäll och ur kanonen kom bemanningen något tilltufsad. Men då höll vi på att dra oss tillbaka. Det var kanske inte det klokaste beslut jag fattat. Det får nog tillskrivas euforin av en lyckad innästling.

Slutövning

Eftersom vi tränades för strid i Norrland gick slutövningen i trakten runt Härnösand utefter Höga kusten. En bieffekt av detta blev slaget om Gävle. Kompaniet hade permission helgen före slutövningen och skulle fritt ta sig till Härnösand för inställelse på måndag morgon. Många valde att stanna i Gävle. Då hände det som ibland brukar hända när lössläppta jägares manlighet prövas av ortsbefolkningen. Själv åkte jag 200-båt över en mycket gropig Gävlebukt, men jag har hört att vi gjorde bra ifrån oss.

En oförglömlig naturupplevelse kommer också från slutövningen. Plutonen paddlade på två led utanför Höga kusten. Målet var att göra en tyst landstigning. Vi paddlade i gammal sjö. Havet var sammetsgrått, det hängde en fullmåne över huvudet som gjorde att det var nästan dagsljus. Sjön var så hög att det andra ledet då och då försvann i en vågdal. Då och då såg man babords eller styrbordslanternan på tät kajakerna (ficklampa på höger respektive vänster arm). Det var en nästan religiös upplevelse. En annan erfarenhet av slutövningen är att jag över huvud taget inte förstår myggors berättigande på denna jord.

I samband med muck var jag antagen till instruktörskola 1, samtidigt som jag hade fått ett erbjudande från det stora försäkringsbolaget. Efter flera varv runt stora trädet utanför Bergsmässen på Korsö bestämde jag mig för att satsa på försäkringsbranschen. Man kan undra över hur livet sett ut om jag valt ISK 1.

Jag muckade som furir men var fortsatt sugen på att utvecklas inom det militära. På den tiden var det möjligt för lämpliga att läsa upp sig via FBU (numera Försvarsutbildarna). Man kunde gå befordringskurser (BK). Så jag gick BK Överfurir på FBU kursgård i Halmstad. BK Sergeant på Kustjägarskolan samt BK Fänrik på Sjökrigsskolan i Näsbypark. 1977 var jag färdig värnpliktig Fänrik. Trots att jag var överårig, fick jag tillstånd att bli reservofficer. Så efter genomgånget ROK 1 och ROK 2 var jag färdig Löjtnant 1979.

Min grundskola hade inte varit så lysande. Det fanns en viss revanschlusta. Jag bestämde mig för att läsa in en gymnasiekompetens och när det var genomfört sökte jag till juridiklinjen på Lunds universitet. Jag kombinerade en halvtidstjänst som bilskadereglerare på det stora försäkringsbolaget med juridikstudier. 1981 kunde jag kvittera min jur. kand examen (ll.m). Hur fick man tiden att räcka? Käre Parkinson har en gång skrivit: ”Ett arbete tar den tid det får sig tilldelat”. Jag gifte mig också under tiden.

När jag gjorde ROK på KustJS, hände något säreget. Jag skulle gå övad plutonchef under övning ishav. Det var kallt i skärgården och tjock is. Min chef då Kn Charysczak, beordrade mig att ta med tält men inte tältspis. Trotts mina protester höll han fast i det. Till slut åkte jag ur befälsrummet. Första dagen på isen funkade bra trots att det var kallt. Vi var förföljda med kunde hålla fienden borta genom att flitigt använda truppmina 9. Som sattes upp när vi passerade något träd efter skidspåret.

Till kvällen var det dags att gå i plutonsbas. Vi satte upp tälten och ordnade för oss med granris under liggunderlagen. Samtidigt fick vi besök av två officerare och två underofficerare från franska marinkåren. De hade flugit upp från Tchad utrustas på Ka1 och sedan körts ut i skärgården. Min franska är obefintlig, deras engelska i närheten av min franska. Vi kommunicerade via följeofficer. Jag erbjöd fransmännen att ligga i våra tält. Jag frågade två eller tre gånger, men fick nej. Fransmännen tog på sig sovsäck och ställde sig vid var sitt träd.

På morgonen var de i så dåligt skick att jag misstänkte hypotermi/allmän förfrysning. Vi fick köra in dom med hydrokopter. Skälet till att de inte kunde ligga tillsammans med oss var att de inte kunde ligga ihop med soldater, vi skulle ha ordnat ett befälstält. Vilket var omöjligt med hänsyn till situationen. Man undrar över vad deras intryck av svensk vinter och kustjägare blev. Det var väl ca 50 graders temperaturskillnad mellan Tchad och Stockholms skärgård.

8 Kjkomp

Vi utbildade oss för att tjänstgöra på Norrlandskompaniet/7 Kjkomp. I den militära logikens namn, gjorde jag min första krigsförbandsövning (KFÖ) 1974 då överfurir som GRGgrpC på 8 Kj kompaniet. I Karlskrona skärgård.

Det bestående minnet från den KFÖ var att man vid slutanfallet. Som handlade om att återta batteri Ellenabben på Aspö, ett 7,5 cm batteri. Då prövades sjukvårdskedjan. Erfarenheter från Israels krig visade att soldater var mer motiverade att anfalla om de visste hur de skulle bli omhändertagna om de skadades. I Israel hade man vid den tiden tidskrav på hur lång tid det skulle ta innan en skadad hamna hos en kirurg.

Tanken i Sverige var att skapa en vårdkedja där den skadade successivt dras allt längre bort från stridsfältet. Den primära kirurgin ska ges inom sex timmar. Det handlar främst om akuta ingrepp. Men sedan ska soldaten flyttas till mer undandragna vårdplatser för att genomgå sekundär kirurgi, såsom täckning av sår, behandling av frakturer och rehabilitering. Detta bör ske inom tre till fem dygn. Målet är att undvika invalidisering och att soldaten – i bästa fall – blir frisk nog att återgå i strid.

Så när anfallet startade landade det två helikoptrar i utgångsläget för anfall (UFA). För att man snabbt skulle kunna transportera skadade bakåt.

Stockholms Kustartilleriförsvars vapensköld

Här hade jag två chefer; först Mj Staffan Vestin och senare Mj Stefan ”Palle” Palmqvist. 5 Kj komp var CSK - Chefen Stockholms kustartilleriförsvars reserv. Det innebar att vi kunde få uppgifter var som helst inom SK område. Vi hade en beredd uppgift på västkusten. Jag kommer ihåg att vi diskuterade om vi i så fall skulle köra runt eller slussa igenom Göta kanal.

Stockholms kustartilleriförsvar var en marin myndighet med ansvar för mobilisering och ledning av kustartilleriförbanden i Stockholms skärgårdar. Stockholms kustartilleriförsvar leddes av en kustartilleriförsvarschef, Han var Överste av första graden. Idag motsvarar det Brigadgeneral.

Ubåtskontakter utanför Utö-Huvudskär

KFÖ:n genomfördes i samband med Utö incidenten. Där vi enligt uppgift skadade en polsk whisky-ubåt på svenskt vatten utanför Utö. Vi fick en förberedande order om att genomföra spaning och genomsökning om jag inte minns fel. Vi inledde krigsövningen genom att efter mobiliseringsgrupperingen på Värmdö förflytta oss taktiskt till området norr om Askö för att där, ur marschgruppering, landstiga och slå den befästa fienden på ön. Detta skedde med skarp ammunition för att pröva om kompaniet kunde uppfylla förbandstypens taktiska, organisatoriska och ekonomiska målsättning-TOEM.

Vi samövade med en KA-bataljonen med sitt rörliga 7,5 cm artilleri. Kompanichefen Staffan Vestin och Håkan Syrén hade kommit överens om en samverkan när de genomförde skjutningar på Utö. Vi skulle spana mot dem och göra eldöverfall mot fordonskolonn med riktiga avstånd mellan fordonen. Min pluton den 2:a, spanade på natten på Utö mot bl. a trossbatteriet. Grupperna hade självständiga uppgifter i uppdragstaktikens namn. Det visade sig att det inte fanns några poster ute och att alla låg och sov. Vapnen låg lite huller om buller. Ja vad händer med kreativa jägare när de upptäcker något sådant. Det var väl inte min stoltaste dag efteråt när det visade sig att det bl. a fanns knappnålar i telefonsystemet 1000 DL som låg ute. Det blev ett himla liv eftersom knappnålarna satt i säkerhetssystemet. Trossbatterichefen var en vän ifrån Ka 4 i Göteborg. Han talade inte med mig på flera år efteråt.

Vi skulle också ta ett brohuvud på Muskö för Tredje cykelskyttebataljonens landstigning, för deras anfall i avsikt att slå den luftlandsatta fienden på ön. Vilket vi gjorde. Vi säkrade landstigningsområdet. Vi transporterade trupp i 200 båt och den tyngre materielen gick på färja. Den enda incidenten som hände vad jag känner till var att några soldater ur cykelskyttebataljonen som inte fått ordning på sitt mörkerseende. Steg av 200 båten åt fel håll. Plums, det blev lite livräddning. Man är rätt tung med vapen och stridsutrustning.

Gjorde jag frivillig tjänstgöring på 2 pluton Kustjägarskolan. Under dåvarande plutonchefen Kn Leif ”Ecka” Eriksson.

Vi jobbade med förberedelse inför inryckning av soldater som skulle bli kustjägare. 27 oktober 1981 gick en rysk ubåt på grund vid Torumskär i en militär farled i ett skyddsområde i Karlskrona skärgård. U 137 hette den inte utan U-363 var dess ryska betäckning.

Det förändrade livet för oss som jobbade med inryckningen. Ett antal befäl från KustJS beordrades till Karlskrona med beredd uppgiften att internera besättningen. Vi åkte TP 84 Hercules ner. I flygplanet sammanstrålade vi med åldersklassen från Fallskärmsjägarskolan som vi senare samverkade med i Karlskrona. De jobbade bl a med bevakning in mot land och fick avvisa många kreativa journalister. Tack Mj Seifert då kompanichef på KustJS, för att jag fick möjlighet som reservlöjtnant att vara med på den här expeditionen. Det mesta som hände är ju noga beskrivet i massmedia så jag ska inte utveckla den beskrivningen.

Men jag har några reflektioner. Svenska Försvarsmaktens anställda var på den tiden inne i en lunk där man till stor del av året utbildade soldater till våra krigsförband. Som sedan övade en månad vart fjärde år. Befälet på krigsförbanden genomförde särskild övning befäl (SÖB) däremellan. Försvaret var till stora delar förrådsställt. Flygvapnet och Flottan hade en högre beredskap för krigets krav.

När nu det förrådsställda försvaret mötte en rysk ubåt utefter en militärled i svenskt skyddsområde och en fritagningsstyrka i havet vid territorialgränsen. Då uppstod ibland lite dråpliga och tankeväckande situationer. En del befäl drog ut i krig i m/68 med plattmössa.

Att skicka en linjepatrull på natten utan förvarning mot ett gäng kustjägarbefäl. Som var fulladdade med skarp ammunition och skarpa handgranater och kanske en del adrenalin, är inte att rekommendera. Patrullen skapade en fin siluett mot himlen när vi gick i eldställning. Dom blev lite skakade när de kom fram och fick reda på vad som höll på att hända.

Min första uppgift i Karlskrona var att bli chef för en GRG-grupp fallskärmsjägare. Uppdraget var att med granater med riktad sprängverkan-RSV förhindra att ubåten lämnade och att bekämpa eventuell luftlandsättning vid en fritagning. Trådsamband med staben och Handbok IKFN - Hävdande av vårt lands suveränitet och territoriella integritet (IKFN) gällde.

Vi sov i omgångar fallskärmsjägarnas patrulltält. Jag vaknade mitt i natten av att det brann i gräset under spisen. Sträckte mig efter närmaste flaska i tron att det var vatten. Jäklar rödsprit! Det blev livfullt i tältet.

Min andra uppgift blev att utbilda mig på polisens tårgas. Tanken var, att om beredd uppgiften löstes ut. Skulle vi

närma oss båten i gummibåt från aktern. Hålla ner besättning med hjälp av ksp och sedan väl ombord trycka in tårgas i luftintagen. Då skulle besättningen komma ut och kunna omhändertas. Ungefär som att trycka på en kaviartub. Var tanken. Vi visste inte då att det fanns kärnvapen ombord och att båten eventuellt var minerad. Tur att vi slapp genomföra den manövern.

Jag mins att jag och några till blev beordrade att sent på natten möta en Helikopter 4 och från den transportera något som såg ut som en gammaldags mjölkflaska i metall, med några sladdar ovanpå. Ner till en av kustbevakningens båtar som alltid låg vid ubåten. Efteråt har jag fått reda på att det var det instrumentet som användes för att mäta radioaktivitet från uran 238 som strålade från ubåtens förskepp.

Det fanns hela tiden en risk att någon i besättningen kunde hoppa av. Vi förberedde oss på en sådan situation. IKFN gäller ju då. Det är uppfostrande att se en rysk underofficer i kikarsiktet till Ak 4. Samtidigt som man fundera på vad som står i IKFN.

När ubåten var lossdragen i full storm och förtöjd lite längre in på fjärden. Blev det lite lugnare.

De enda som blev beskjutna var FRA som hade ett tält i närheten av ubåten. Helt plötsligt började någon skjuta röda signalskott från ubåten som träffade tältet. Vi försökte ta reda på om någon skadats men blev bryskt avisade - hemligt.

En återkommande händelse var pressvisning av ubåten. Man körde ut journalister med båt för att de skulle få bra kameravinklar. Det hände ofta på natten. Vi fick vid ett tillfälle det något udda uppdraget att belysa båten med strålkastare, som lånats av en rörlig spärrbataljon. Det var ett elände att styra med hjälp av joystick och träffa rätt med ljuskäglan. Batterierna räckte inte särskilt länge, så man fick vara snabb. Nej den strålkastaren var ingen lyckad konstruktion.

Hem från Karlskrona flög vi med Flygvapnets sista i tjänst varande DC 3. Vi flög på ca 300 meter. Planet har ju igen tryckkabin. När vi steg på noterade jag att stabilisatorn bak var lagad med silvertape. Väl hemma i Göteborg på helgen var jag och min fru bjudna på middag. Kamraterna uppvaktade med en Whiskey on the rocks. De hade först tänkt sig en Ubåt som ju är en sejdel öl med ett glas tequila nedsänkt i. Men den spriten var slut.

Den blev lite annorlunda KFÖ mot vad vi var vana vid. Mobba vid Sandö brygga och sedan åka till Utö för stridsskjutningar osv. Så blev det inte. Jo vi mobbade vid Sandö brygga och sköt in och kastade handgranat på Myttinge. Men sedan bar det av till Nynäshamn och vi lastade "hela torpet" på bildäck på en Gotlandsfärja och kompaniet åkte vidare till Gotland. 200 båtarna och 330 båtarna fick gå över för egen maskin. Det var nog spännande för det blåste en del och en 330 sprack, men klarade sig över till Fårösund.

Det hela startade med att kompanichefen vid SÖB under hösten året innan meddelade att skjutterrängen i Stockholmsområdet var slut. Att vi skulle undersöka om vi kunde åka till Gotland ”för där kan man skjuta överallt”. Vi sökte och fick pengar från FBU (Försvarsutbildarna) till en s.k. krigsförbandskurs. Befälslaget åkte över i januari och rekade och blev nöjda med vad vi såg. Vi rekade kompanibas NV om Ka 3, vid en utskeppningskaj för kalk. Samt tre skarpskjutningar: Bungenäsbatteriet (15,5), Ryssnäsbatteriet (7,5) på Fårö och en skans vid norra batteriet Fårösunds fästning som ligger vid norra gattet till Fårösundsbassängen. Som vi sköt! Allt var avlyst och inga civila människor eller båtar i riskområdet. Min chef i det civila var reservofficer och stf batterichef på Bungenäsbatteriet. När jag var tillbaka på jobbet fick jag meddela att det nog blivit några hål i LV-täckningen. En ksp låg lite fel. En följeofficer från Royal Marines var lite obekväm med att vi gjorde plutonsanfall med skarp ammunition och skarpa handgranater. ”Mad swedes” muttrade han vid något tillfälle.

1987 presenterade filmen Förebudet som är en informationsfilm om säkerhetstjänst, där Försvarsmakten informerade och gav exempel på främmande makt planerade sabotage- och kuppförberedelser i Sverige under kalla kriget. Filmen chockade Sverige: Nyckelpersonal likvideras och samhällsviktiga funktioner lamslås. i Filmen slår specialförband från främmande makt till mot Sverige.

I dag lyfter inte många på ögonbrynen när en rysk, polsk eller bulgarisk långtradare passerar förbi. Fordon från de östeuropeiska länderna är inte längre lika exotiska som de var under 1980-talet då långtradare från speditionsföretag som Sovtransauto, Deutrans och Hungarocamion tillsammans med enstaka, men fullpackade, små personbilar av fabrikat Polski Fiat körde på våra vägar. Lastbilarna bar oftast en blå rektangulär skylt längst bak på släpen, en skylt som för den insatte avslöjade mer än de tre bokstävernas faktiska betydelse. De östeuropeiska så kallade TIR-lastbilarna under 70– och 80–talen transporterade inte bara gods. Deras förare var underrättelseinhämtare i det kalla krigets tjänst.

Förarna av de östeuropeiska TIR-fordonen hade svåra problem med lokalsinnet. Allt som oftast hamnade de på småvägar runt om om i vårt land och uppträdde på platser de inte hade att göra; ofta nära mer eller mindre hemliga militära installationer eller där någon form av övning pågick. Dragbilarnas tekniska driftsäkerhet var dessutom såpass dålig, att man då och då tvingades stanna och undersöka uppkomna motorproblem. Kanske orkade inte motorerna med den spikraka dåvarande E4:an förbi F 16 i Uppsala eftersom det av någon anledning ofta stod östeuropeiska långtradare med motorstopp just där, ofta i samband med att det flögs på flottiljen.

Ryktet om tavelförsäljarna som spioner hade då varit i svang ganska länge i Sverige. Redan 1979 greps nämligen åtta tavelförsäljare från Polen och förhördes om bland annat varför de hade en detaljerad karta i skala 1:50 000 som även användes av försvaret.

Varken vid detta tillfälle eller senare räckte bevisen för åtal. Men begreppet var redan etablerat. 1984 gjordes en enkät bland försvarsanställda som presenterades i rapporten Tavelförsäljare m.m. – säkerhetshotande verksamhet mot FV anläggningar och personal. Särskilt ansågs tavelförsäljarna rikta in sig på stridspiloter, och allra mest på dem som flög Viggen. I filmen Förebudet som Försvarsmakten producerade i utbildningssyfte1987 förekommer scener där ett par där mannen är pilot berättar om besök av ”potatisförsäljare”, för att senare, samtidigt som en massiv destabiliseringsoperation mot viktig svensk infrastruktur pågår, mördas i sitt hem.

När jag i slutet av 1980-talet fick besök av en tavelförsäljare i radhuset i Lerum. Bjöd jag in honom och köpte en liten ful tavla av honom. Det var intressant att studera hur försäljarna rörde sig i området som beståd av ett hundratal radhus. Jag studerade dom från ett fönster på andra våningen. Det var inte alla hus som fick besök.

1988 hamnade jag som stf kompanichef på 1 Kjkomp inom KA brigad 1, Som verkade på Rådmansölandet, Söderarm, Arholma och Roten med flera öar. Singö bassängen var högintressant som basområde likaså Vätö med sina förråd. Mj Kjell Eriksson var kompanichef.

Med det kompaniet fick jag 1989 möjlighet att göra KFÖ i ett mindre alternativ. Ni vet på krigsplaceringsorden fanns det olika färger. Vit = Allmän mobilisering. Gul= alternativ mindre och rött alternativ ”något större”. Vi övade i det gula alternativet. Vilket innebar kompaniledning, en pluton och två pjäser GRK, med eldledare övade. Alla pluton- och troppchefer var inne för att förbereda att hela kompaniet kom på fötter.

Flera saker hände under den här KFÖ. Det började med att brigadchefen ringde och sa att vi hade en ”burk” inne i brigadområdet.

När vi var uppe vid vårt mobiliseringsförråd på Rådmansö landet hade man funnit avtryck i stranden som var karriäristiska för hur det ser ut när dykare tar sig upp ur vattnet. Vi fick hjälp av ett förband som heter Militärpolisjägarna (MP-jakt). Dess uppgift är att spåra och ta hand om sabotörer. Hundarna som MP-jakt har fick upp ett spår i närheten av mob-förrådet. Det blev rätt spännande ett tag. Jakten pågick en tid men fick avbrytas då ”sabotörerna” strödde ut något i spåret som påverkade hundarnas näsor. Men nära var det.

Militärpolisjägarna, MPJ, var den svenska arméns antisabotageförband fram till 2004. Uppkomsten av förbandet går att läsa om i specialförbandenshistoria i försvarets forum. Åren 1988–1994 gjordes det försök med hundar på kustjägarkompaniet med MPJ som inspiration, det för utveckla stridsspaningsförmågan inom kustartilleriet. Detta i kombination med behovet av att öka förmågan mot sabotageförband mot marina mål lede fram till att Bassäkförband började ta form 1992, idag en heter detta förband Säkerhetskompani sjö och ligger under 13 Säkerhetsbataljon likt säkerhetskompani mark vilket man kan säga är vad som är kvar av gamla mpj. 13:e Säkerhetsbataljon har militärpolisutbildad personal för att kunna verka i gråzon.

Militärpolisjägarnas huvuduppgift var att nedkämpa fientliga specialförband i skymningsläge (gråzon) genom jakt med bland annat hjälp av hundar och anpassad stridsteknik. (källa:Wikipedia)

Den andra erfarenheten var att leda eld från tungt batteri mot en helikopter luftlandsättning på Arholma. Det gäller att komma ihåg vad Z är för något (målets höjd).

Eftersom KFÖ genomfördes i ett mindre alternativ fick vi uppdraget att mobba brigadstabsbatteriet. En marinlotta i blåa fina kläder hade irrat sig ut i läskiga skogen. Hon kom i högklackat och hade vristlänk. Bara för att retas lite slängde en av jägarna till henne ett par vita långkalsonger med omlott knäppning, med uppmaningen ”prova dom”.

Amfibiebataljonerna var på väg in. Den sista tiden som 1 Kustjägarkompaniet var kvar i organisationen var jag dess chef.

November 1989

Föll Berlinmuren

31 december 1991

Föll Sovjetunionen samman och våra politiker tyckte vi närmade oss den "eviga freden". De två följande försvarsbesluten1992 och 1996 monterade ner mycket av försvaret.

STRIKA var ett ledningssystem som togs fram för kustartilleriet i början av 1980-talet. Det utformades så att det skulle kunna utnyttjas på alla nivåer inom KA med varierande omfattning på mängden ingående delar.

STRIKA gav möjlighet till snabbt och säkert informationsutbyte mellan spaningskällor och marina stridsledningscentraler (insamling, bearbetning, presentation, rapportering/delgivning). Det medgav samverkan med sjögående förband och angränsande marina förband och att skilda vapensystem kunde komma till insats i rätt tid och med avsedd effekt. STRIKA under­lättade även många moment av stabernas rutinmässiga arbete.

STRIKA installerades i ledningscentraler och batterier inom hela kustartilleriet. Det utnyttjades fram till början av 2000-talet men togs ur drift i och med att hela kustartilleriet lades ner.

2 Amfibiebataljonen 1992

Som nybliven major hamnade jag som stabschef på andra amfibiebataljon. 1992 sattes 2 amfbat upp. Efter ett att ha genomfört ledningsträning på InfSS på Kvarn var det dags för övning. 1993 var bataljonen med i Försvarsmaktsövning 1993.

Bataljonschef var dåvarande Övlt Håkan Syrén, sedermera överbefälhavare, ställföreträdare var Mj Stefan Palmkvist.

Den var den tionde och kom att bli den sista försvarsmaktsövningen på 1990 talet. Den genomfördes innan det 24 år långa uppehållet, ett uppehåll som pågick tills försvarsmaktsövningen Aurora17 som genomfördes 2017.

Det lär också ha varit den mest omfattande då den involverade 20 000 man, 60 stridsfartyg, 2 800 terrängfordon och bilar, 24 stridsvagnar och 190 flygplan och helikoptrar.

Det var intressant att se att systemet funkade när ”alla” samverkade. Samma dag under slutövningen fick jag samverka med lätt attackflyg och attackhelikoptrar vad anfallet mot Utö. Att se effekten av förbekämpningen med dessa och ett 10,5 cm batteri som sköt överskjutning från fastlandet, det var imponerande. Det var effektfullt när granater träffar trädstammar och träden far iväg som tändstickor. När man ser den effekten bör man tänka på att stormavståndet är 250 m.

Mitt i natten under slutövningen skulle vår ”artillerichef” dela ut eldtillstånd. Han slår ett telefonnummer och säger med hög och klar stämma ”Eldtillstånd, skjut med KD, 3 eldstötar”…"Eee det här är Sonja Johansson i Nynäshamn".

Vi fick många besök i ledningsbåten. Vid ett tillfälle i inledningen av slutövningen kom kungen på besök. Vi hade också tidigare haft besök av Polens ÖB. Trångt blev det vid besöken, några fick stanna på däck. Efter sedvanlig genomgång och precis innan den kungliga delegationen skulle lämna. Räckte Mj Palmqvist en svart spritpenna till kungen och frågade underdånigt om hans majestät kunde tänka sig att skriva en namnteckning på skottet i båten. Till vår förvåning gick han med på det. Därför sitter det en kunglig namnteckning i en av ledningsbåtarna.